Allt som borde runnit över
Varför är det som om det som borde runnit över aldrig tog det tillräckligt
långt att det aldrig
släppte? Det kanske aldrig läkte på riktigt? Man bara sa det för att ta udden av det. Men
bara fortsatte att göda det, man bara fortsatte att hala in det tillbaka igen på ruta ett.
Varför är det som att allt får efterskalva litegrann igen?
Varför går det som i cykler? Cirkeln sluts med samma mönster. Går det tillräckligt långt får
jag se något viktigt. Något som talar försiktigt. Jag ville höra det och förstå det på riktigt.
Men vem tror man att man är och vad spelar det för roll? Man är tillbaka igen på ruta ett.
Varför är det som att allt får efterskalva litegrann igen?
Varför räkna sekund, minuter? Allt vi har får plats här under. Och när nåt flyger lågt, bort
ifrån dig och livet är en snurrig lång tunnel letar jag mig fram till dig, är ett som är säkert.
För i hemlighet slår jag på stort och i hemlighet bär jag allt du gjort. Tillbaka till dig på ruta
ett. Därför är det som att allt får efterskalva litegrann igen.
Autor(es): Paulina Palmgren
