Istid
Tiden tog slut, sliten ur bröstet, i det kliniska rummet,
till en stillsamt gråtande bror och lugna, tröstande röster.
Nu stänger vi fönstret för kinden känns kall.
Här vilar du stillsamt med en blomma i din hand.
Kyliga, folktomma gator. Ensam med värmande minnen
om dagar som försvann. Vaggad av din gitarr
till The House of the Rising Sun.
Vi samlas runt kistan, sex sörjande syskon, till toner
av Clapton och Bach och allting som aldrig blev sagt.
Writer/s: Ett Dödens Maskineri
