Rovfågelns ögon (Pupila de águila)

Det kom en fågel
satte sig plötsligt
uti mitt äppelträd.
Jag kunde inte se den för kvällen
hastigt mot natten led.
Klagande sa han han suttit ensam,
fastkedjad, fängslad i bur
vingarna hade, långsamt och noggrant,
en efter en plockats ur.
Länge och utdaget kved han och gnydde,
kärleken min blev hans kur.
Fågeln satt stilla och tyst som i graven
åter tills dagen grytt

Solstrålar varma väckte en morgon
ljuvlig var vindens fläkt
i trädets yviga grenar förstod jag:
fågeln var illa klöst
I röda blodströmmar livet rann bort
och ensam var själen då.
Smärtfylld var drillen som ljöd i hans strupe
och enslig var hjäörtats gråt
Sången jag öppnade, tonen talade
till honom gång på gång
och min gitarr med bassträng tog om den,
kärlekens mjuka sång.

Nu blev han bättre,
plötslig så log han;
kärlekens dryck var god.
Men så en dag kom ett enträget bud
ifrån hans gamla bur.
Svartlila blommor slog ut på mitt träd
men han bara for sin väg.
Tår uppå tår i ögonen steg,
förblindad av sorg jag blev.
Och som minne var bitterhet kvar,
den lämnade han i pant.
Stolt tog han med sig min ömhets blomma
min sol, min måne, mitt träd.

Innan han for han gav mig en gåva:
ett pärlband runtom min hals.
Jag bara gned det som Alladins lampa
och pärlorna glänste i kapp.
Minuterna gick och timmarna gick
och livet tycktes förgå,
men så skedde ett under,
tillbaka han kom, med flera sår.
Än större tystnad, än större beskhet,
långa och vassa klor.
Orden klöste min hud när hans talade,
ondska med bitter smak.

Fågel som kommer objuden till dig
och inte vet vart den ska
den blir allt en usel fågel,
fånge i egen flykt.
Ondskefull, rastlös stannar den kvar,
den dricker, tiger och far,
tömmer din brunn, tystar dig sång
och kastar din nyckel i hav.
Fågeln kom kvidande, jag vill trösta den,
gav av min källa klar
och med min ömhet
rörde vid ögonen;
rovfågelns ögon det var.
Rovfågelns ögon det var,
Rovfågelns ögon det var.